tät, ty nävern håller sig många år utan att ruttna. Bjälktaken åter täckas och tätas med säv eller rör, som växer vid morasen, varöver bredes ett fotstjockt jordlager, stundom belagt med grästorvor. Det förstnämnda sättet är emellertid bättre. I dessa stugor muras ugnarna alldeles utmed golvet i en vrå, varför man, då det eldas, har svårt att stanna inne för rökens skull.1 Hela rummet alltifrån ugnsöppningen upp till taket fylles nämligen av ogenomtränglig rök, och för att undgå densamma måste man sitta eller ligga på golvet. Väggarna äro lika nedsvärtade och nedsotade som våra holländska skortstensrör, och hängde man upp något på dem, skulle det alldeles förstöras. Röken drar ut endast genom dörren och fönstren, tills dess ugnen är varm nog. Man eldar i regeln alla morgnar före uppstigningen och om aftonen innan man går till vila. Veden, mest tallved, hämtas ur skogen och finhugges. Stugorna hava vanligtvis två till tre eller högst fyra små fönster, endast en fot eller föga mer i kvadrat; de äro försedda med tvenne skjutluckor, en av oljepapper eller glas, som kan tagas ut när man eldar, den andra av trä, vilken tillskjutes om natten. Det är då så varmt inne i rummet, att man om vintern skulle kunna ligga och sova en stund nästan naken. 54