bönderna att köra längre och de voro ovilliga att fortsätta, konstrade de Gud vet på vad sätt med en av hästarna, så att den icke kunde förmås att flytta en fot, utan stod där som en träbock, man måtte piska på den aldrig det. Jag for därför vidare med de två andra. Efter en mil ville en av de två andra bönderna också försöka sina knep, men då jag märkte, att hästen blev istadig, drog jag blankt och hotade bonden med värjan, varvid han hoppade ur och tog till benen inåt skogen. Hästen, som icke längre frågade efter om man slog honom, satte nu i väg som hin håle själv, så att vi kommo två mil framåt på mycket kort tid, detta ehuru vägen var usel. Bonden kom nu åter tillbaka och låtsades som om ingenting hänt. Han och hans kamrat spelade oss nu ännu ett spratt, i det de körde oss över två mil från rätta vägen till en bondstuga, där de togo till fotterna och lupo till skogs. Hela dagen hade det varit gement väder, och vägen var usel. Bonden kunde icke ge oss annat till bästa än vatten och bröd, just en passande kost för adelsmän. Efter mycket bråk lyckades jag ackordera med honom att för 1‘/2 svensk daler köra mig till Tolsburg med sin släde, men icke förrän han fått sina pengar och jag heligt förpliktat mig att icke taga vare sig honom själv 243