Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lefnadsminnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
”Na, na, lass uns mahl hören …. Pra … Tamme Gebel! ….
Kom man till mik i morgen kl. 4. Mikke tjenner!” Och så
bar det af vidare. Följande dagen höll han mönstring och
delade sina musikaliska rekryter i stämmor, ungefär tolf i
hvardera, ty han hade innan kort fått i hop en kör af omkring 50
personer. Något fruntimmer kunde han denna tid omöjligen
öfvertala till deltagande i en offentlig konsert. Sopran- och
alt-partierna utfördes derfor af gossar, hvilket han påstod vara
mycket bättre. I sjelfva verket ega vackra gossröster en
mildare, ljufvare klang, hvarför man äfven, som bekant,
bibehåller dem vid kyrkosången uti Italien. Hæffners begge döttrar
voro de enda fruntimmer, som under den första tiden utförde
solo-partier.
Nu öfvertalade han Ödmann att författa ett oratorium:
Försonaren på Golgatha, hvartill han satte musik. Detta gafs år
1809. Följande året uppfördes ett nytt oratorium: Försonaren
på Oljoberget, äfven med ord af Ödmann och musik af Hæffner.
Då man besinnar, att vid den senares ankomst till Upsala en
dräglig qvartett omöjligen kunde der sammanbringas och att
ingen hade ens begrepp om en flerstämmig sång, gränsar det
nära till underverk, att inom så kort tid skapa en fullständig
orkester och kör, samt bilda rätt goda solo-sångare, hvaribland
några egde ypperliga röster. Jag förgäter aldrig
Upsalapublikens förvåning, då det förstnämnda oratoriet öppnades
med en trio för karlröster, utan ackompanjement: ”Skåda,
frälsta verld, den nåd”, hvartill kören upprepade slutfrasen.
För mängden gifves knappt något mer anslående, än en
ensemblenummer af karlröster utan ackompanjement, och de här
uppträdande stämmorna (magistrarne Bergström, Kjellström och
Dillner) voro särdeles friska och vackra. Jag fick äfven några
sopran-solo i dessa oratorier, och det går ännu en liten rysning
öfver mig, när jag påminner mig den heliga bäfvan, hvarmed
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
