Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lefnadsminnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
121
hade man önskat att Adlersparre ej lagt vigt derpå, att för
dem, som deltagit i revolutionen, kunde vådliga förföljelser
icke annorlunda förekommas, än genom hela den gamla ättens
aflägsnande, hvilket jemväl inrycktes i ständernas beslut, medelst
yttrandet om de vådor, som kunde uppkomma "genom blods
bandets sannolika benägenhet att hämnas hvad som till det
allmännas räddning redan skett eller framdeles företaget varder”.
Adlercreutz, hvilken var närmast för en sådan efterräkning,
tänkte ej derpå. Han såg alltid mer på det allmänna än på
sin egen person.
Lyckligt var, att ledarnes förslag om hertigens utropande
till konung på rikssalen, genast efter den gamla regentslägtens
fall, och utan afvaktan af den nya regeringsformens antagande
af ständerna, icke vann hans samtycke. Han bedömde i detta
fall, som i flere, sakerna med mera lugn och klokhet än hans
nya vänner.
Den "historiska taflan öfver Gustaf IV Adolfs senaste
regeringsår”, af Granberg (hvilken i allmänhet tecknar för
hållandena lugnt och fördomsfritt), förmäler, att f. d. konungen
yttrade en barnslig harm vid emottagande af uppsägnings
akten, och kastade den i kakelugnen. Andre hafva berättat,
att han emottog den med en synbar likgiltighet och endast
förundrade sig deröfver, huru man kunde sträcka oviljan mot
honom till barnen . På landsflykt var han för egen del be
redd, och hade till och med på förhand bestämt Kristiansfeld
till vistelseort. Att han kunde med ett visst lugn emottaga
afsättningen, är desto sannolikare, som han fruktade Carl den
förstes öde, och till och med, enligt hvad hertigen af Glocester
påstår sig under sitt besök här hafva hört af honom, Erik den
fjortondes. Sjelf nämner han, i sin berättelse om den 13 mars,
att han uppbränt afsättnings-akten, på det att hans son ej
någonsin skulle få se de derunder tecknade namn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
