Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lefnadsminnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
241
denna väg
som verkligen behöfde Sverige medan han gick mot Ryssland
och Preussen, bjöd fred, genom Bourienne (Fransk minister i
Hamburg) och genom marskalk Mortier (till Essen i Stral
sund), hvarvid han till och med ej fordrade att erkännas som
kejsare af Gustaf Adolf, afböjde denne alla föreställningar i
Wetterstedt, som nu efterträdt Lagerbjelke, och
förgäfves förespeglat vår undergång, inberättar till Toll, huru
ledes konungen uttryckligen förklarat, att ” ingen konsideration,
intet land, intet folk vore nog dyrbart, för att förmå honom
öfvergifva sin föresats. Den är religiös (tillägger Wetter
stedt) *) och härleder sig från Johannis uppenbarelse ; Vild
djuret, som der omtalas, och hvars tal är 666, har någon för
konungen uträknat vara Napoleon Bonaparte. Detta har
kungen sjelf förtrott mig .”
Det ofta oförklarliga i Gustaf Adolfs handlingssätt blir
sålunda icke blott förklarligt, utan följdrigtigt och på sitt sätt
naturligt, när man antager hans religiöst-
mystiska utgångs
punkt. Derfor måste han, i afseende på sina bundsförvandter
Alexander och Fredrik Wilhelm , ehuru han behöfde deras
bistånd, bryta med dem och återskicka deras ordnar, emedan
han ej kunde ega något gemensamt med "vilddjurets tecken ”.
Med vilddjuret måste han, såsom ” Trofast och Sannfärdig”,
föra en evig strid. Framgången var viss, ty genom Försynens
anropande skulle han räddas ur hvarje olycka och fara. Så
hade Jung sagt **). Derifrån kom hans oförklarliga lugn, der
alla andra förtviflade. Man kunde fråga, huru det var möjligt
att så länge dölja ett sådant själstillstånd, om man ej visste,
*) Den 22 juli 1807.
**) När Lantingshausen under kriget inberättade, att hans ammunition
var slut, besvarades det af Gustaf Adolf medelst anteckning å me
rialet, att då general Lan usen anmält detta, hade han gjort
sin skyldighet. Något mer behöfdes, enligt konungens tanke, icke,
ty hvad tarfvades ammunition, då man egde högre magters bistånd ?
v. Beskow , Lefnadsminnen. 16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
