Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lefnadsminnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
255
Gallen, hade jag gissat, att Gustaf Adolf bort välja detta.
Det påminde ju om ”hvita hästen ” i Johannis uppenbarelse,
tillhörande den, " som hette Trofast och Sannfärdig ", i striden
mot " vilddjuret". Det var tarfligt, således passande för en
armodets son, som följde sin höge mästares lära att försaka
alla verldsliga egodelar, för att taga korset uppå. Värden
förde mig till det rum , i hvilket konungen dog. På dörren
stod 13. ” Hvita hästen ” ur Uppenbarelsen och " den 13 mars’
ur historien voro sinbilder, som icke öfvergåfvo honom. In
vid det lilla sofrummet hade han ett ännu mindre, i hvilket
han arbetade. Begge voro fattigt möblerade, belägna i andra
våningen, och utgjorde hans boning under de trenne sista
åren af hans lefnad. Sängkammaren innehades nu af en
vandrande student. Konungen skref mycket, mottog aldrig
besök, utom af en professor i Sankt Gallen, för hvilken han
plägade diktera, och som infann sig dagligen, stundom två
till tre gånger, eller så ofta som konungen önskade det. Han
gjorde detta utan all ersättning, endast af deltagande för en
olycklig. Man bör tro, att bland hans litterära sysselsättningar
förekommit minnen af hans lefnad, hvilka möjligen kunna i
en framtid lemna icke ovigtiga upplysningar. Och vore det
ock blott hans egna drömmar, så ega de psykologisk märk
värdighet. Hans skrifpulpet, gammal
, liten, med afnött färg,
eges nu af värden, som derpå skrifver sina källar-räkningar.
Konungen hade ingen betjent, men värden bestod, utan sär
skild betalning, en uppassare, som borstade hans kläder och
skor. Drägten var enkel och alltid den samma : en blå, ofta
ganska sliten bonjour, med en knapprad, sammanknäppt ända
upp, och svart halsduk. Han kallades "öfverste". Värden,
som såg honom dagligen under de sista åren, fann honom
alltid lugn, stundom glad och skämtande. Han synes i sin
enslighet och i sitt armod hafva varit lyckligare, än på tronen ,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
