Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den 27 Mars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den 27 Mars.
Huru skola wi undfly, om wi icke akta sådan salighet.
Ebr. 2: 3.
Gud är kärleken. Och ingen mennisko- eller änglatunga kan
wärdigt beskrifwa Guds kärlek. Men hwilken besinnar, att ju större nåden
är, desto större är ock faran — nemligen om den stora nåden försummas,
föraktas, missbrukas. Hwem besinnar, att, jemte den oändliga,
gudomliga kärleken, är en lika oändlig rättfärdighet och helighet i Guds
wäsende! Och att just derföre, att nåden är så stor, är Guds nitälskan,
Guds rättwisa dom öfwer dem, som icke akta, söka, wärdera och
annamma den stora nåden, desto förskräckligare! "Hade jag icke kommit
och talat till dem", säger Jesus, "så hade de icke synd; men nu hafwa
de ingen ursäkt för sin synd." Och just då apostelen framställt den stora
nåd och herrlighet, werlden emottagit i den sista tiden, att ende Sonen
af Fadrens sköte kommit och talat med oss, säger han: "Huru skola wi
undfly, om wi icke akta sådan salighet?" Christi blod skall och måste
nödwändigt blifwa oss till lif och salighet, till wisdom, rättfärdighet,
helgelse och förlossning, eller också komma öfwer oss till dom och
förbannelse, såsom öfwer de otrogna judar! "Detta skall Herren Zebaoths
nitälskan göra!" "Ty måste den, som bröt Mose lag, dö utan
barmhertighet", säger apostelen, "huru mycket större näpst, menen I, förtjenar
den, som förtrampar Guds Son och aktar testamentets blod såsom
orent?" Men att "förtrampa" Guds Son betyder att blott så ringa
akta Honom, att Han får wara, att man icke söker Honom, icke hyllar
och omfattar Honom, icke blir hans egen, hans lärjunge, wän och
efterföljare; ty det man aktar så ringa, att man icke böjer sig ned för att
upptaga det från jorden, det trampar man uppå. Icke hade alla de
judar, öfwer hwilka Guds förskräckliga hämndedom har gått, försmädat
eller pinat Christus, utan en del gräto wid hans lidande och fingo
likwäl samma dom blott derföre, att de icke så annammade Honom,
att de blefwo hans lärjungar.
Men hwad gör då den helige, nitälskande Guden åt den menniska,
som föraktar hans kärlek, hans Son och hans Andes röst? Han gör
henne intet förskräckligare, än att Han blott lemnar henne åt sig sjelf;
hon öfwergifwes af Herrens Ande, blir icke mer af Anden wäckt, oroad,
förkrossad, upplyst, utan får gå sin egen wäg, följa sitt eget råd, sitt eget
behag, utan tuktan, utan räddhåga, utan omsorg om själen, ja, hon
får blifwa riktigt säker i synden. Då blir hon så förblindad och
förwänd till sinne och tankar, att hon anwänder allting till sitt förderf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
