Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den 27 Maj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ty då följer, att jag börjar fördöma alla sådana, som i något mål få
en annan mening än jag, och ett sådant dömande måste alltid utsläcka
kärleken. Annat är det, om jag blott emotstår den falska meningen
eller straffar ett fel eller oförståndigt beteende af min broder, såsom
Christus straffade Petrus, när han tog till swärd, och en annan gång kallade
honom "satan" (motståndare). Sådan bestraffning kan alltid stå
tillsammans med kärleken; men att helt fördöma den, som dock har i Christi
blod sin enda tröst, sitt allt i alla, det är alldeles emot kärleken och
dödar densamma. För det andra sker det, när dessa bifrågor blifwa så
stora och wigtiga för mig, att de intaga främsta rummet i hjertat,
hwilket bewisar sig dermed, att alla de, som äro ense med mig i den
frågan, om de ock icke lefwa i Christus, dock blifwa mig kärare än de
Jesu wänner, som icke äro ense med mig i den frågan. O, ett betänkligt
tecken! O, ett fruktanswärdt förhållande! Märk, då en fråga af
kanske så ytlig beskaffenhet, att den kan med all wärma omfattas af
Christi fiender, blir mig så wigtig, att jag med mer kärlek och glädje
möter dessa, blott derföre att de befrämja denna enskilda bifråga, än
jag ser de syskon i Christus, som hafwa fått med mig lika dyrbar tro i
rättfärdigheten, "hwilken wår Gud gifwer och Frälsaren Jesus Christus".
Se, att en menniska, som är min Herres fiende, som ännu aldrig fått
i sinnet att söka sin försoning och frid i Lammets blod, ännu aldrig
legat såsom förtappad syndare wid Jesu fötter, utan förtrampar Guds
Son och aktar testamentets blod såsom orent, blir mig kärare än en
Jesu wän, som i Lammets död och smärta har sitt allt i alla, som är
ett Guds barn och min ewighetsbroder — är icke detta ett betänkligt,
ett fruktanswärdt förhållande? Och wittnar icke detta, att den bifråga,
som warit orsaken härtill, har blifwit mig wigtigare än Frälsaren, då
bröderna i den frågan äro mig kärare, än bröderna i Christus.
Då nu således kärleken till Guds barn genom så många omständigheter
kan afkylas, huru wigtigt är det icke att wäl gifwa akt på sig
samt på de stora skäl, wi hafwa, att älska nådesyskonen!
Wår förstfödde broder Han älskar oss alla,
Och blygs ej, o under! att bröder oss kalla;
Han ser ej på gåfwornas olika glans,
Han ser blott på ett: om man werkligt är hans.
Wi äro ju hans för att älska hwarandra,
Men ej för att misstro och döma och klandra
De kära Guds barn, som till himlen ock wandra.
Så låtom oss hjertligt hwarandra förmana,
Att troget oss sluta kring Fridfurstens fana
Och fälla det egna partiets baner!
Wi äro ju bröder — hwad wilja wi mer?
Si enhet i diktan och traktan behagar
Wår Fader i himlen, hwars kärlek så lagar,
Att endrägt ger styrka, då twedrägt förswagar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
