Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den 30 Maj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den 30 Maj.
Om jag wille, att han skulle blifwa, till dess jag kommer,
hwad kommer det dig wid? Följ du mig. Joh. 21:22.
Herren hade förberedt Petrus på hans blifwande martyrskap och
sagt: "Sannerligen säger jag dig: när du war ung, omgjordade du
dig sjelf och gick, hwart du wille; men då du warder gammal, skall du
uträcka dina händer, och en annan skall omgjorda dig och leda dig, dit
du icke will." Men då berättar Johannes, att Petrus wände sig om,
såg på den lärjungen, som Jesus älskade, och frågade: "Herre, hwad
skall då denne?" Då sade Jesus till honom: "Om jag wille, att han
skulle blifwa, tilldess jag kommer, hwad kommer det dig wid? följ du
mig!" Det lärorika i detta ställe är att se, huru hastigt och allwarsamt
Herren rycker Petrus tillbaka ifrån att se på en annans wäg och skärper
hans uppmärksamhet blott på hans egen kallelse, samt låter förstå, att
all wigt ligger på kallarens wilja. — Om jag wille, säger Han. Här
är det wigtigaste ord i Skriften rörande wåra gerningar. Här är det
ord, som gör en menniskas gerning stor, wigtig och dyrbar — "jag will"
— här är det ord, som gör, att den allraminsta och obetydligaste
gerning, såsom att sopa ett golf, kan för Gud wara mycket mer dyrbar och
helig, än om jag byggde åt Honom ett stort tempel, eller ginge ut att
omwända hedningar, nemligen då den förra gerningen war mig befalld
af Gud och de sednare woro mina sjelfwalda gerningar.
O, att wi någonsin kunde få ögonen öppnade för detta förhållande.
Ty det är ingenting, som så förlamar annars williga och trogna själars
nit om goda gerningar, som att de omöjligt kunna komma ifrån wår
gamla benägenhet att se på gerningens eget wärde och anseende, och,
om denna är ringa, genast anse gerningen mindre helig och Gud
behaglig, alldeles förgätande den store Gudens wilja och befallning, som
ensam gifwer en gerning sitt wärde. Nu har dock Gud allt ifrån
werldens begynnelse, allt ifrån det första prof, hwarpå menniskan sattes,
welat skärpa wår uppmärksamhet på det förhållandet, att för Honom
gäller den minsta gerning lika mycket som den största, att det endast
berodde på hans ord, och att Han endast sökte wår lydnad — tro, kärlek
och lydnad — nemligen då Gud band hela werldens stora prof wid den
lilla gerningen, att icke äta af ett wisst träd i paradiset. Märk då en
gång och förstå, att för oss menniskor är wäl en stor åtskilnad på
gerningar — det är t. ex. ett omätligen större godt, som tillfogas
menniskor genom den trogne själasörjarens eller missionärens tjenst, än genom
handtwerkarens eller tjenstepigans — men för Gud är den ena tjensten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
