Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den 19 Augusti
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den 19 Augusti.
Detta är domen, att ljuset är kommet i werlden, men
menniskorna älskade mer mörkret än ljuset. Joh. 3: 19.
Då Herren för sista gången intågar i Jerusalem och wid en blick
öfwer staden gråter öfwer honom och ännu en gång deröfwer uttalar
den oåterkalleliga domen, då uttrycker Han orsaken dertill med dessa
ord: "Derföre att du icke kunde känna den tiden, deruti du wardt sökt."
Då wingårdsmännen först på mångfaldigt sätt misshandlat husbondens
tjenare, och de slutligen, när han sände sin son, sade: "Denne är
arfwingen, kommen, låtom oss slå honom ihjel;" då de, som woro bjudna
till bröllopet, icke blott försummade det, utan ock togo fatt på hans
tjenare, hädade och dräpte dem, "då wardt konungen wred och sände ut sina
härar och förgjorde de dråpare och brände upp deras stad". Så länge
judarna läto "hyfla sig af profeterna" och wördade ordet, fastän de ock
syndade deremot, så tuktade och uppfostrade Herren dem såsom en fader
sina barn; men då de icke mer wille höra hans röst, utan kastade hans
ord bakom sig och omsider förgrepo sig på hans älsklige och förkastade det
enda försoningsoffret, då stod dem intet mer offer igen för synderna,
utan en förskräcklig domens förbidelse och det eldsnitet, som skall förtära
motståndarena.
Och så säger Herren åter: "Detta är domen — eller fördömelsens
wäg och orsak — att ljuset är kommet i werlden, men menniskorna
älskade mer mörkret än ljuset." Detta är den otro, som fördömer,
nemligen att menniskan är genom ljuset utan ursägt; att hon icke will stanna
för dess förmaning, utan står emot och förbittrar Guds Helige Ande;
såsom wi läsa i Es. 63: "De bedröfwade och förbittrade hans Helige
Ande, derföre wardt Han deras fiende och stridde emot dem."
"Men om wi sjelfwa dömde oss, då blefwe wi icke dömda", säger
apostelen. Den menniska, som stannar för Herrens röst, känner och
erkänner sin synd, wille gerna wara den qwitt, men känner, att hon är
bunden och wanmäktig under synden, ja, wanmäktig och förtappad, och
derföre söker barmhertighet och frälsning blott i Christus — med den
menniskan har Gud ett beständigt tålamod — ja, "såsom en fader
förbarmar sig öfwer barnen, så förbarmar sig Herren öfwer dem, som frukta
Honom" — tillräknar den menniskan ingen synd till fördömelse, utan
skådar henne blott i sin älsklige Son, såsom sitt täcka och älskliga barn.
Så säger Herren och bedyrar det wid sitt ewiga wäsende, då Han ingen
större hade, wid hwilken Han kunde swärja: "Så sannt som jag lefwer,
jag har icke lust till den ogudaktiges död, utan att han omwänder sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
