Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den 1 Oktober
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den 1 Oktober.
Förlåt oss wåra skulder. Matth. 6: 12.
Denna bön: Förlåt oss wåra skulder, är den nya menniskans
hjertearbete, hwarigenom alla öfriga krafter i henne sättas i rörelse.
Då hjertat i kroppen stannar och icke mer drifwer blodet genom
ådrorna, då är det slut med lifwet, då flyktar själen; så ock, då denna bön
upphör, så att man icke mer suckar om förlåtelse, icke mer behöfwer
komma till nådestolen, då är det slut med nådelifwet, då flyr Guds
Ande. Wi weta ju, att hela det andliga lifwet beror af twenne
hufwudsakliga nådewerk, hwilka i korta ord kallas bättring och tro, eller å
ena sidan syndens lefwande kännedom, som drifwer menniskan till bön
både om förlåtelse och hjelp mot densamma, och å andra sidan den
nådens kännedom, hwarigenom menniskan kommer till nådestolen och
begär och emottager denna förlåtelse. Det är för denna allrawigtigaste
punkt i wårt andliga lif, som Herren lärde oss denna bön. Wi weta,
att om allt annat, som tjenar till lif och gudaktighet, finns hos en
menniska, men denna umgängelse wid nådestolen saknas, så är allt falskt
och dödt; såsom Herren Christus gifwer tillkänna, då Han säger till
församlingens ängel i Ephesus: "Jag har emot dig, att du har
öfwergifwit den första din kärlek". "Den första kärleken" är trolofningskärleken,
den nyss benådades kärlek för erhållen förlåtelse, hwarom Herren
sade: "Den som mycket förlåtes, han älskar mycket."
Detta är det första, denna bön will lära oss. Ty då Herren lärde
sina barn i denna dagliga bön bedja: Förlåt oss wåra skulder, märker
jag deraf allraförst, att hans barn skola wara sådana, som allt
framgent känna behof af förlåtelse och således känna synder, hwilka bekymra
dem; ty icke kan Han hafwa ämnat sin bön till ett tomt uttryck af
något, hwarom man icke mer bekymras, således till skrymteri, utan
sannerligen till uttryck för ett werkligt bekymmer. Gud förskräcke oss för
det skrymteriet, att wi skulle fortfara att bedja denna bön, under det wi
inga bekymrande synder wisste med oss! — Så finna wi då, att denna
bön wittnar, att de rätta christna skola hafwa en fortfarande
syndakänsla och fortfarande behof af förwissning omsfyndernas förlåtelse.
Detta war det första, wi här borde lära och allwarligt betänka.
Men det andra, wi här finna, är, att det icke lär bewisa något
emot wår christendom, att wi weta med oss bekymrande synder. Det
finns några christna, som med allt sitt ljus i evangelium och sitt flitiga
bruk af detsamma äro sällan rätt fria i sin ande, blott derigenom att
de icke erhållit den kraft och befrielse från sina synder, som de anse, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
