Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den 10 November
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade bort löpa den barmhertige Fadren tillmötes, kasta sig ned för hans
fötter, med bittra tårar bekänna sin grufliga synd och bedja om
förlåtelse, då börjar han först med att gifwa falska och undwikande swar,
börjar skylla på Guds röst och den af Gud skapade nakna kroppen,
såsom orsaken till hans flykt. Sedan när Herren rakt frågar honom, om
han icke syndat, då börjar han med bestämda ord urskulda sig, ja, till
och med förekasta Gud, att Han wore skulden till hans fall, emedan
Han gifwit honom qwinnan. I stället för att säga: Jag har syndat,
säger han härmed: Du, Gud, har syndat, som gaf mig qwinnan. Här
se wi uti Adam, huru alla menniskor äro och göra, när de syndat och
förnimma lagens röst i samwetet, men ännu intet evangelium och
ingen tro intagit och förändrat deras hjertan. Hade Gud genast ropat:
Adam, du har förlåtelse. Jag wet, huru du syndat, men jag har
förlåtit det, då skulle Adam med innerlig förödmjukelse hafwa ångrat och
bekänt och på det högsta förbannat sin synd och sagt: Jag har syndat,
jag har syndat! Barmhertige Fader, förlåt mig! Men emedan hoppet
om förlåtelse ännu icke fanns hos honom, utan endast Guds dom,
fruktan och bäfwan, war hans hjerta tillslutet, hårdt och bittert emot Gud.
Och här hjelper icke, att man ser, att allt detta är illa — man
kan dock icke annat, så länge icke nåden eller Guds förlåtelse uppwärmt
och förödmjukat hjertat. Eva såg utan twifwel, huru illa Adams
urskuldande lyckades, och hade bort deraf taga lärdom, så att hon hade
gifwit Gud äran, bekänt synden och i ödmjukhet bedt om nåd och
förlåtelse. Men nej! hon gör straxt derefter på samma sätt som Adam,
hon är alls icke bättre. Liksom han hade skjutit skulden på qwinnan,
skjuter hon skulden på ormen, hwilken ock war Guds kreatur. Som wille
hon säga: Ormen, hwilken du, Gud, har skapat och låtit gå omkring i
paradiset, beswek mig. Så anklaga de Skaparen och urskulda sig sjelfwa.
Så går det ännu alltid: på otron följer alla wåra krafters och lemmars
olydnad; på olydnad följer urskuldande. Synden will icke wara synd,
eller straffas såfom synd, utan will heta oskyldighet; och när hon icke det
får, då straffar hon Gud för lögn och blir så, ifrån en mensklig synd, helt
och hållet en djefwulsk; och sålunda öfwergår otron till Guds hädande och
olydnad till Skaparens anklagande. Och detta är då sista graden af
synden, nemligen att häda Gud och tillräkna Honom synden, likasom den
komme ifrån Honom. Sådant finna wi här hos Adam och Eva.
Hwart flyr jag för Gud och hans heliga lag?
Den drabbar mig nära och fjerran.
Hur skall jag på domens förfärliga dag
Wäl kunna bestå inför Herran?
Gud ware mig syndare nådig.
O, Jesu, ditt blod, hwilket talar så mildt,
Ditt blod, som från korset flöt neder,
Gif, att det på mig ej må blifwa förspildt!
På dig jag förtröstar och beder:
Gud ware mig syndare nådig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
