Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den 30 November
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den 30 November.
Derföre har ock Gud öfwergifwit dem i deras hjertas lustar
uti orenlighet. Rom. 1: 24.
Här höra wi, hwad Herren Gud gör med dem, som icke följa det
ljus Han gifwit dem. Han öfwerlemnar dem i deras hjertans lustar,
och genast föras de af dessa sina lustar uti ett djup af orenlighet, som
nu blir deras förtjenta lön. "Gud frestas icke af ondt, Han frestar ock
ingen;" men ondskans makt i menniskan är så stor, att om Gud blott
lemnar henne, rusar hon genast i all synd och skam. Genom syndafallet
uppfylldes menniskans natur af den gamle ormens gift, synd och all
ondska, hwilket beständigt arbetar och påtränger i hjertats tankar, lustar och
begärelser, likasom en swällande flod eller källådra; såsom Herren Gud
tidigt klagade, att "menniskans ondska war stor på jorden, och all hennes
hjertas uppsåt och tanke war alltid benägen till det, som war ondt", och
hwarom ock Herren Christus säger: "Af hjertat utgå onda tankar, mord,
hor, skörlefnad, tjufweri, falskt wittne, hädelse." Om icke Gud med sin
allmakt och åtskilliga naturliga hinder tillbakahölle denna syndaflod, kunde
intet samhälle bestå, ja, hela menniskoslägtet skulle gå under för den
påträngande ondskan, genom hwilken alla menniskor skulle i hast förstöra
sig sjelfwa och hwarandra. Äfwen der icke nådens krafter annammas
och werka, har Gud i sin allmänna fadersomsorg om menniskoslägtet lagt
några naturliga hinder och band på den förstörande ondskan, sådana
som: en naturlig klokhet, fruktan för skam och skada, omsorg om den
egna nyttan, aktning för sig sjelf o. dyl.; hwarjemte Han dessutom
alltid med sin allmakt regerar och tillbakahåller den påträngande ondskan.
Men när Han nu till rättwist straff för menniskors förakt och
förwändning af hans kärleksråd undandrager dessa hinder för syndens utbrytande
och lemnar menniskan åt sig sjelf och den onde fiendens ingifwelser, då
öfwerflöda ondskans makt alla mått och skrankor. Då får man se dessa
förskräckliga utbrott, sådana apostelen här (Rom. 1) anförer ifrån
hedningarnas lif, och sådana man ofta nog ser äfwen inom christenheten
— dessa hemska skräckexempel, då äfwen sådana menniskor, som allmänt
hållits för wisa och förståndiga, på en gång finnas sjunkna i någon
förskräcklig synd eller dårskap, så att den ene är tjuf eller förfalskare, den
andre mördare, en tredje ligger i wederstyggliga och förstörande laster,
en fjerde mördar sig sjelf o. s. w. Och när de kanske kort förut woro
ansedda för kloka och hederliga menniskor och nu sluta på detta ömkliga
sätt, då står werlden der och undrar och kan icke begripa, huru sådant
tillgått; ty aldrig kunde den kloka och goda menniskan wilja göra något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
