Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den 17 December
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den 17 December.
Hwilken jag är nådelig, honom är jag nådelig, och öfwer hwilken
jag förbarmar mig, öfwer honom förbarmar jag mig.
Rom. 9: 15.
Gud är stor och sjelfständig, will apostelen säga, ingen menniska.
har något att fordra af Honom; ingen menniska kan ställa Honom till
rätta eller äska skäl, för hwad Han gör. Han gifwer sin nåd, åt hwem
Han will. Så talar ock Christus, äfwen i liknelsen om arbetarena i
wingården, då Han framställer husbondens swar till honom, som
knorrade öfwer, att de, hwilka kommit i elfte stunden, fått lika mycket som
han, hwilken hade arbetat hela dagen och dragit dess tunga och hettan.
"Min wän", säger husbonden, "jag gör dig ingen orätt, då du erhållit
din dagspenning; men jag will gifwa denne så mycket som dig. Må
jag icke göra i mina ting, hwad jag will?" På detta sätt afwisas
här också judarna och alla sjelfrättfärdiga menniskor blott med det korta
swaret: Gud sjelf säger: "Hwilken jag är nådelig, honom är jag nådelig;
och öfwer hwilken jag förbarmar mig, öfwer honom förbarmar jag mig."
Tänk nu, hwilken outsägligt hög och wäldig tröst här gifwes åt
alla fattiga syndare! Den är ock wäl behöflig. Wi hafwa allesammans
en natur, som ligger alldeles nedsänkt i sjelfrättfärdighet. Hela wår
natur är sådan, att om wi ock hundrade gånger haft den djupaste
erfarenhet deraf, att allt är förtappadt i oss och allt fullkomnadt i Christus,
börja wi dock hwar dag på nytt att söka rättfärdighet i oss sjelfwa,
nemligen så, att om wi sjelfwa få nåd att wara något frommare, då
hoppas wi, att Gud är oss nådig; men om wi warit mer olyckliga och
haft någon swår erfarenhet af wårt förderf, då tycka wi, att Gud måste
wara wred på oss; då äro wi nedslagna och rädda för Gud, alldeles
såsom berodde hans nåd af wår egen rättfärdighet. Emot denna wår
galenskap hjelper ingen upplysning eller erfarenhet; det är en sjukdom
i sjelfwa naturen, som wi icke kunna undkomma. Men det som då skall
uppehålla oss, så att wi icke alldeles följa otrosböjelsen, utan ännu
blifwa i tron, det är endast ordet. Måtte wi då äfwen gömma och
betänka det ord, wi här betrakta, huru Herren Gud så högtidligt
förklarar: "Hwilken jag är nådelig, honom är jag nådelig; och öfwer
hwilken jag förbarmar mig, öfwer honom förbarmar jag mig." Det är
alldeles slut och förloradt med all mensklig wärdighet, säger oss Herren
här. Hwilken jag är nådelig, honom är jag nådelig. Det är blott
min egen fria nåd, när jag förbarmar mig öfwer någon syndare. Det
finnes ingen menniska, som är wärd min nåd. I ären allesamman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
