Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Frossans Etiologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
279
bekant inträffa stoftregn nästan årligen äfven i Europa, oftast i de
sydligare delarne, men under stundom äfven i Norra Frankrike, i Tyskland,
Schweitz, Ungern m. fl. länder. Länge ansåg man detta stoft
härstamma från Sahara-öknen, men den åsigten har af Ehrenberg blifvit
till fullo vederlagd. Ehrenberg undersökte nämligen mikroskopiskt
en mängd prof på dylikt stoft, men någon af de för Afrika
egendomliga infusionsdjurarterna faun han aldrig deri, deremot många, som
äro för Södra Amerika egendomliga, jemte en stor mängd öfver allt
allmänna, således icke för någon särskild verldsdel karakteristiska,
arter. Sahara-öknens stoft är dessutom enligt Ehrenberg till färgen
gråhvitt, detta stoft deremot rödt. Man får således anse som en fullt
konstaterad sak, att det stoft, som stundom faller ned i olika delar
af Europa, är af sydamerikanskt ursprung.
Vi hafva således funnit, att i antipassaden en brygga finnes emellan
Södra Amerika och Europa, samt att stoft i oerhörd mängd föres på
den samma. Nu frågas: öfverföres då äfven
malaria-mikro-fyten till Europa på denna väg?
Låtom oss först fasta oss vid de förhållanden, som under de årstider,
då det nyss omtalade stoftets uppstigande antagligen sker, äro rådande i
de delar af Södra Amerika, från hvilka detta stoft måste härstamma.
Af Humboldts skildring af Lianos i öfre Orinocolandet ser
man, att under regntiden hela trakter blifva sänkta under vatten,
hvarigenom vidsträckta sjöar och träsk uppkomma, hvilka åter under
den torra årstiden fullkomligt uttorka. Under denna senare årstid
förvandlas hela nejden till en öken, hvarifrån oerhörda stoftmoln höja
sig. ”Wenn unter dem senkrechten Strahl der nie bewölkten Sonne
die verkohlte Grasdecke in Staub zerfallen ist”, skrifver han, ”klafft
der erhärtete Boden auf, als wäre er! von mächtigen Erdstössen
er-schuttert. Beriihren ihn dann entgegengesetzte Luftströme, deren Streit
sich in kreisender Bewegung ausgleicht, so gewährt die Ebene einen
seltsamen Anblick. Als trichterförmige Wolken, die mit ihren
Spit-zen an der Erde hingleiten, steigt der Sand dampfartig durch die
luftdunne, electrisch geladene Mitte des Wirbels empor: gleich der
rauschenden Wasserhosen, die der erfahrne Schiffer furchtet. Ein
triibes, fast strohfarbiges Halblicht wirft die nun scheinbar niedrigere
Himmelsdecke auf die verödete Flur. Der Horizont tritt plötzlich
näher. Er verengt die Steppe, wie das Gerauth des Wanderers. Die
heisse, staubige Erde, welche im nebelartig verschleierten Dunstkreise
schwebt, vermehrt die erstickende Luftwärme” J), o. s. v. 1
1) Humboldt A. v., Ansichten der Natur. 3 Aufl. I. Stuttgart 1849 sid. 26.
30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
