Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vallpojken och älfvekungen. Med 17 teckningar af Elsa Beskow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
allra hvitaste glas. Han vardt nu så förtjust, att
han alldeles glömde bort sin hunger, och hela
dagen i ända lekte han sedan med de små vackra
glas-skorna.
Om kvällen, när solen gick i skog, lockade han
sina kor och dref dem till bys. Men när han kom
ett stycke på vägen, mötte han en liten, liten pys.
— God kväll! hälsade den lilla pysen.
— God kväll igen! hälsade vallpojken tillbaka.
— Har du hittat mina skor, som jag i morse
tappade i gröngräset? frågade den lilla pysen.
— Ja, det har jag, svarade vallpojken, men kära
du, låt mig få behålla dem! Jag har tänkt ge dem
åt min styfmor, så får jag kanske litet mat, när
jag kommer hem.
Pysen blef nu ledsen och började be så
innerligen vackert.
— Å, söta du, ge mig mina skor, sade han, en
annan gång skall jag göra dig en tjänst, igen.
Pojken tyckte, att det var synd om honom, och
till sist gaf han ifrån sig de små skorna. Den lille
vardt då glad, nickade vänligt och sprang strax
sina färde.
Vallpojken lullade nu ihop sitt fä och gaf sig
på hemvägen. När han kom till gården, var det
allaredan litet skumt, och styfmodern var ond på
honom, för att han kom så sent.
— Alltid skall du gå och söla, så att jag får
sitta uppe halfva natten och mjölka! skrek hon.
Det står gröt kvar i fatet, ät nu och packa dig i
säng, så att du i morgon bittida kan komma upp
med annat folk!
Pojken tordes inte säga ett ord till sitt försvar
utan åt den smula gröt, som fanns kvar, och smög
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
