Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vallpojken och älfvekungen. Med 17 teckningar af Elsa Beskow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De gingo nu åter genom de många präktiga
rummen och de lyckta dörrarna och kommo så
tillhaka till den mörka fängelsehålan femton
famnar under jord.
— Är det något mer du vill? frågade
älfve-kungen.
— Nej, nu får du ha tack för din goda hjälp,
svarade vallaren, och skulle vi inte råkas mer,
så hälsa din pys och din flicka så mycket från
mig.
— Farväl och lycka till då! sade älfvekungen,
och i detsamma var han försvunnen.
Vallaren satt nu ånyo ensam djupt nere i
mörkret, där hvarken sol eller måne lyste. Men han
var nu inte längre sorgsen utan väntade bara på
att bli hämtad upp i bröllopssalen.
Fram på dagen blef det mycket buller och bång
på slottet. Jätten hade bjudit alla sina släktingar
till bröllopet, och de kommo också farande, den
ena efter den andra. Prinsessan blef nu klädd på
det allra präktigaste. Det hjälpte inte det minsta,
allt hvad hon grät och stretade emot, utan
trollkäringarna satte på henne guldkrona och röda
ringar och andra kosteliga smycken, som jättens
mor själf hade burit. Sedan detta var gjordt,
ledde de ned henne i bröllopssalen och satte henne
till höger om jätten vid det stora bordet. Här
fattades inte god välfägnad, hvarken af mat eller
dryck, och jättarne och jättesorna åto och drucko
allt hvad tygen höllo. Men prinsessan kunde inte
smaka en bit, utan hon grät alltjämt och tänkte
med grämelse på, huru bra det nu kunde ha
varit, i fall hon bara inte hade blifvit så rädd, när
hon och vallaren sutto på den stora gädd-ryggen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
