Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Material som medföljt häftena - Ur lifvet. När skalkar locka, så följ icke! Af Henrik Wranér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(Forts. fr. omslagets IV:e sida.)
—• de spillt gnistor i de torra löfven, så att de nära på
åstadkommit skogseld, om ej ett par karlar i ratt tid
fått syn på röken oeli skyndat till.
Och när läraren tog de skyldiga i strängt förhör
och gaf dem en ordentlig upptuktelse, så att de kände,
hvad det har med sig att vilja vara stora karlar i
förtid, var Ola så glad öfver, att han, om också i sista
minuten, hade stått frestelsen emot. Han erkände också för
läraren, att han af munharmonikan låtit locka sig att gå
opp i skogen i stället för att gå raka vägen hem, och
för det fick han en tillrättavisning. Men stryk slapp han,
och hans mor blef så glad, när hon fick höra, att han
sprungit hem från skalkarne, som lockade honom.
Nu är Ola en stor karl på sina tre alnar. Men
röka har han inte lärt sig. Han säger, att man kan
vara en riktig karl ändå. Och ofta läser han för sina
egna pojkar opp den versen, som hans far ibland
upprepade för honom, då han gick i skolan:
Röka tobak är ett bruk,
som från, Indien vi lärde.
Mången sätter därpå värde —
mången blir af lukten sjuk.
Mage, nerver däraf lida,
att man röker sent och tida.
Käre gosse, tänk så här:
Mycket dumt, det ändå är
båd’ att supa och att röka —
jag vill aldrig det försöka.
Hellre jag min kassa spar
och min hälsa hafver kvar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
