Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12
Ungdragt: Hufvudet ofvan och halsen svartbruna med
rostgula eller bruna fjäderkanter; öfver ögonen samt under den
mörkare örontrakten ett ljusare band, men öfverallt med smala svarta
långsfläckar eller streck; så äfven den hvitgula strupen och
derifrån nedpå halsen; hela öfriga underlifvet på ljusockergul
botten-färg med mörkbruna fläckar, hvilka längre bakut öfvergå i några
tvärband; byxorna äfven med långa giörka fläckar; de undre
stjerttäckarua hvita med svartbruna spolfläckar; rygg, skuldror
och vingar svartbruna med rostgula fjäderkanter; handpennorna
svarta med ljusa gråaktiga smala spetskanter. Stjerten askbrun,
mot spetsen svartaktig med ljusa ändkanter och tre breda svarta
tvärband. Näbb, ögon och ben som hos de gamla.
Ånmärkn. Enligt Naumann skulle Dufhoken först efter förloppet af sitt
första år aflägga ungdrägten och erhålla den utbildade fogelns.
Förhållandet är icke sådant, (y de unga foglarna begynna redan på
senhösten att aflägga sin förslå drägt, samt ha följande vår en de gamles
liknande färgteckning, ehuru ännu icke så ren som hos de fleråriga
foglarna.
Dufhöken förekommer öfver hela Finland och det under
alla årstider. Det är denna hök, som såväl i skogarna, på fälten
och vid sjöstränderna, som invid gårdarna åstadkommer den största
förödelsen bland vildt och tamt. Ja han är otvifvelaktigt den af
våra roffoglar, som mest borde utrotas.
Det är isynnerhet de unga foglarna, som på senhösten och
redan från dess början vid gårdarna taga dufvor, höns och
ankor m. m., samt vid sjöarna förstöra änder och andra
strand-foglar. De gamla synas då mera sällan. Under vintern, då
äfven de unga redan hunnit blifva mera skickliga i jagt och fångst,
lefva de mest af Orrar, Ripor och Rapphöns, äfven af Ekorrar *).
*) Hjerpstek måtte vara en af deras delikatesser, ty man ser dem
stundom med fara för eget lif med pilens snabbhet förfölja dessa foglar
långt in uti temligen tät skog. Denna jagt torde dock ofta misslyckas,
emedan hjerpen mera van att flyga i skog, antingen hinner kasta sig ned
bland ruskor och grenar, eller i nödfall genonj en hastig svängning åt
sidan kan finna sin räddning i någon grupp af tättstående barrträd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
