Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vakstugan. De löpa der hos Klockar-Jonas både bittida
och sent.
-— Svarta Malin och Fingerlisa! I vakstugan hålla
de bön och sjunga psalmer, kan tänka, för att hålla
satan och hans trolldom från stad och land, och pre-
sterna prata en hel hop galenskap, men den elake skrat-
tar åt dem allihop, ty han har redan makten i deras
hjertan.
— Styr din tunga, karl! — sade Greta allvarligt.
— Den elake kan vara här fortare än du tror. Mins
du ej hvad som hände bryggaren Seipel, när han
svor på sista böndagsafton? ... Bet han icke tungan
tvärt af?
— Hände det dig, mor, komme nog döden tvärt.
Hon såg på honom utan att svara. Men i blicken
låg något, som kom honom att icke fortsätta sitt skämt.
Han böjde sig ned och lade nya stickor till de andra
i bundtarne.
— Gud bättre dig, Lars! — sade hon efter att en
stund ha sett på honom.
Det dröjde länge, innan någon af dem nästa gång
bröt tystnaden. Väderilarne foro tjutande genom skor-
stenen och yrde upp askan högt i spiseln.
— Elsa är icke hård, som du säger, -— sade slut-
ligen mor Greta; i det hon lyfte kitteln af elden. —
Här om dagen gret hon ju och lipade fasligt, när kat-
ten der — hon pekade på en stor gråhvit katt, som
malde i spiseln — gjorde sig illa. Hon fick riktiga an-
fäktelser deraf, och är hon än kavat vid dagsljus, är
hon rädd i mörkret som ett barn.
— Töväder biter aldrig på mig, mor, — sade Lars
buttert. — Jag är för gammal, så mycket du vet, för
att inte begripa, att qvinnan skrattar, när hon kan och
gråter när hon vill.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
