- Project Runeberg -  Elsa. En berättelse från hexprocessernas tid /
118

(1879) [MARC] Author: Gustaf Björlin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— Oskyldig? — upprepade rösten med ett hest
skratt, — oskyldig kan ingen gå från den ondes snär-
jande garn. Nej, än kommer han som en fin kavaljer,
än som ett litet vackert flickebarn, så likt ens eget
kära barn, som det växer gräs öfver, der ute på kyrko-
gården — ack, och russin och marcipan har den lille
i näfven och emå silfverbjellror i håret — och så föl-
jer man med det i tankarne och ett, tu, tre är man
med på gästabudet och der får man äta så riklig mat
och skrifva sitt namn i en stor vacker grön bok med
sidor af fint, hvitt hvetebröd.

— Det der hafven I bara drömt mor. Den lede
kan hvarken föra er eller mig mot vår vilje.

— Som han inte skulle flux passa på, när man
känner sig missbelåten med någon. Jo jo men! Då
piskar han oss med sin ormfläta, och när han slår med
henne mellan en sjelf och den man älskar, då blir kärlek
hat, och tacksamhet hjerteqval.

— Så mycket jag vet, inte har jag sett honom, —
sade Elsa bestämdt, — och inte få de mig att säga det
heller, om de än svälta mig som en hund.

— Osvuret är bäst, min vackra flicka, och ljuger
du, lär han nog ta’ skadan igen på bröllopsnatten. —
Jo jo, min sockergås! — fortfor rösten skrattande, då
Elsa icke svarade på denna hemska anspelning, — det
blir nog kusligt att vänta på sådan främmande i enrum.

Deras samtal afbröts nu för en stund genom häf-
tiga skrik och buller utan för i korridoren. Det var
några stackars fångar, som utstodo spöstraff, derför att
de uppfört sig otillständigt inför rätten. När det åter
vardt tyst, och det aflägsna skrålet från borgarvaktens
aftongille var det enda ljud som nådde till fängelset
från den yttre verlden, återtog Galna Brita:

— De ville narra mig der uppe att säga hur den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 14:56:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bgelsa/0126.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free