- Project Runeberg -  Elsa. En berättelse från hexprocessernas tid /
200

(1879) [MARC] Author: Gustaf Björlin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

vakten, och då ska’ du se efter kappflikarne, att de
icke ryka af bortom norretull.

— När sa’ jag det, min gosse lille! — ropade Fin-
gerlisa gäckande. — När var det, om jag törs fråga?

Anders stod slagen af häpnad. Det var på Fin-
gerlisas vitnesmål om ringen, som han stödt sitt bästa
hopp om Elsas frikännelse, och nu påstod denna fräckt,
att hon icke ens hade talat vid honom rörande denna
sak. Hans häftiga rodnad försvann och han stirrade
förvirrad på henne. Hon slog till ett gapskratt och
klappade honom försmädligt på axeln.

— Drömmen som strömmen, Anders Barberare!

Medan dessa ord vexlades hade en sorgklädd dam
af reslig växt och med slöja för ansigtet inträdt i rum-
met. Barnen, hvilka i en vid krets omgåfvo de sam-
talande, hade skygga makat sig åt sidan för henne.

Hon hade lysspat en stund på samtalet samt derpå
hastigt aflägsnat sig genom en af sidodörrarne.

— Såg du henne, mäster? — frågade åldermannen
hviskande sin granne, då hon försvunnit.

— Jo, jo, men san’! Men som man ropar, Lisa,
får man svar!

— Tron I ej jag sett henne förr! — ropade Fin-
gerlisa öfvermodigt. — Jo, lita på det. När hon som
är der inne skulle gräfva upp sin första fästegåfva bakom
svinhusknuten, stod jag icke längre från den der svart-
nogen än jag står till Anders här, och när hon då vände
sig om för att flyga sin kos, slog skoftet i ansigtet på
mig, så att jag fick det fullt af både finnar och fräknar.

— Nu ljuger du igen! — skrek Anders häftigt och
grep tag i hennes kofta. Men mäster Skarp utkom i
det samma. De skulle båda inför rätten, sade han, för
att stå till ansvar för det ordbyte och lasteliga tal, som
de förde utan för rättens dörrar.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 14:56:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bgelsa/0208.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free