Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Filmen och dess kulturella uppgifter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på långt när så .gammal som Sokr&tes, och inite heller så M l av vis-
dom, likväl är så pass igenomforskad redan, att det icke är lönt att
vänta sig några överraskande nya data om den i det här .föredraget;
inte haller är det så lätt numera att lägga några fullständigt nya
synpunkter på den, vare sig praktiska dier .filosofiska. En ny sam-
manställning av synpunkter är väl det högsta anspråk, som rimligen
får uppställas 1 afton.
I beröringen med folk av olika kategorier finner man snart, att de
synpunkter som anläggas på filmen äro särdeles skiftande allt >efter
•betraktarens utsiktspunkt och allmänna sätt att se — som. naturligt kan
vara. För ett betraktelsesätt, ganska ledsamt i och för sig, är filmen
egentligen bara ”djävulens bländverk”. De som sysslat med flton
några årtionden känna tiilli att det varit vida allmännare -och efter-
faängsnare förr, och att denna åskådning väl fortlever ännu i dag
men alltmera .undian.tränges till snävare geografiska områden. Man får
inte glömma, att .det är mycket allvarligt och hedervärt folk som
anlägger denna synpunkt på sakan. Ofta sammanhänger den dock
med bristande självsyn och ej sällan med mörkfärgade religiösa för-
domar, oresonlig konservatism och dylikt. Men liksom i allmänhet
•i uttrycken för ensidiga betraktelser ligger där någon sanning, fastän
icke hela sanningen, i det citerade slagordet. Och sanningen är, att
filmen är ett blämdverk. Precis vad .den är! Men att dan är djävu-
lens bländverk få vi icke tro längre; den är människors, det borde
vara oemotsägligt ooh — det räcker!
Kasta vi oss över på en motsatt ytterkant, så hitta vi hos vår
hederlige vän uppe i norr en annan på sitt sätt representativ karak-
täristik av filmens väsen: ”filmen är sagan, klädd i prakt, i rosens
.glans”. Det är nog mest för reklamsynpunkten på film, denna ut-
saga är betecknande, men det ligger också ett stycke sanning i den,
ooh det är att filmen är en saga — resten skulle vi kanske kunna
undvara! Den är en saga, och den är något mer, nämligen en för-
verkligad saga; i det sammanhanget kunna vi gärna plocka upp och
sticka i knapphålet ännu en liten reklamblomma från den här säsongen,
som lyder: ”verkligheten är ofta sannare än dikten”. Ja, verklig-
heten har verifierat filmens saga, sådan den tecknade sig för dem
som voro med från början, på ett sätt som vida överträffat deras
djärvaste fantasi.
Mellan ytterpolerna ha vi en hel dal olika grupper av människor
med sina särskilda synpunkter på filmen. I en .sådan grupp skulle
man kunma sammanfatta dem, för vilka filmen är helt enkelt
Rodolph Valentino, Gösta Ekman, Norma Talmadge och Gloria Swan-
son et consortes. Det är den sortens folk som stifta filmkoirrespon-
densklubbar, som gynna vad man kallar filmpubliktidningar och som
bilda ett rätt starkt inslag i våra biografers stampiufolik. En grupp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
