Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Enligt dessa grundlagar, i hvilka konungens och nationetis
ömsesidiga rättigheter och skyldigheter bestämmas, är Sverige
en på mnnslinien enligt förstfödslorätt ärftlig, oinskränkt
monarki. Konungen eger verkställande magten och delar med
representationen den lagstiftande derigenom, att han sjelf kan
till riksdagen framställa propositioner och neka sitt bifall till
de af riksdagen fattade besluten, hvilka icke äro lagar, innan
konungen bifallit,till och kungjort dem. Regeringsformen
innehåller vidare stadganden om konnngens rådgifvare, statsrådet,
hvars råd han är förbunden att inhemta, och deras ansvarighet,
medan konungen sjelf är oansvarig samt till sin person helig
och oantastlig; den tillägger konungen högsta befälet öfver
arméen och flottan, rättigheten att ingå i afhandlingar eller
förbund med främmande magter, befogenheten att efter hela stats*
rådets hörande besluta om krig och fred såsom han för riket
nyttigast finner, medan statsrådets ledamöter äro ansvariga för
sina yttranden o. s. v. Af statsrådets tio ledamöter äro sju
chefer för hvar sitt departement; Justitiestatsministern för
Justitiedepartementet, Utrikes-statsministern för
Utrikesdepartementet, de öfriga fem för Landtförsvars- och
Sjöförsvars-depar-tementet (dessa bägge äro derjemte konnngens rådgifvare i s. k.
kommandomål), för Civil-, Finans- och
Ekklesiastik-departemen-terna. De återstående tre statsråden kallas konsultativa. —
Konungens domsrätt är uppdragen åt Högsta Domstolen, bestående
af 12, högst 18 lagkunniga män, och i hvilken domstol
konungen sjelf har två röster i de mål, som han vill öfvervara.
Enligt riksdagsordningen af den 10 Febr. 1810 bestodo
»Svenska folkets representanter« af Riksens Ständer, Adel (de
adliga ätternas hufvudmän), Presterskap (erkebiskopen,
biskopar-ne och valda ledamöter), Borgerskap (hvilket stånd under
tidernas längd småningom i sig upptog en mängd för den
ursprungliga organisationen alldeles främmande elementer) samt Bönder.
Men ståndsriksdagens olägenheter, bland hvilka den icke var
den minsta, att de fyra stånden alldeles icke representerade
Svenska folket, utan egentligen och hufvudsakligast sina egna
intressen samt i alla fall endast en helt ringa minoritet af
nationen, blefvo snart så kännbara, att en ombildning af
densamma blef ett oafvisligt behof. Redan 1809 års
Konstitutionsutskott yttrade sig om behofvet af en sådan ombildning; vid
riksdagarna 1840, 1844 och 1848 uppgjordes förslag dertill,
men förkastades af Ständerna vid nästpåföljande riksdagar;
ändtligen vid slutet af 1860 års riksdag ingingo Borgare- och
Bondestånden till Regeringen med en petition, att hon måtte
låta ntarbeta och förelägga ständerna ett förslag till ny
representation, grundad på samfällda val samt ntan stånds- eller
klassindelning. Denna petition, som vann regeringens bifall,
hade till följd ett kungligt förslag till riksdagsordning af d. 3
Jan. 1863, hvilket af Ständerna förklarades hvilande till afgö-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
