Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLOCKEBERG A OCH RYGLINGE 35
Ordet var sagt. Fogden kröp ihop den
kvällen, tyst och försagd som sonen. Väl var
han stor på sig, förstod dock, att utsikterna voro
mörka. Förstod också, att en utsparkning från
Klockeberga ohjälpligen skulle knäcka hans
anseende och göra sonen till narr för livstiden.
Han tog till bägaren och drack sig onykter.
Genast ljusnade tankarna. Han erinrade sig, att
han i allan tid varit en helvetes karl. Hade han
icke rafflat med själva herr Joste? Som var hans
morfar! Hur många kvinnfolk hade han icke
lirkat med. Välborna damer hade gett honom
blickar, som måhända kunnat bytas mot annat,
om han gittat. Och var han icke kungens
tro-man lika väl som majoren?
Visserligen var det icke han, som skulle giftas
utan sonen. Han tog lyktan och steg in i Eriks
kammare, satte sig på sängen. Där låg gossen,
tre alnar fyra tum, bred över skuldrorna, högt
bröst, finhylt. Fanns där något fel? Inte! Han
lyste honom i ansiktet. Under ögonen lågo
mörka skuggor. Det kom sig av att tänka! Den
gossen stojade icke som andra pundhuvuden,
han gick för sig själv och tänkte. En sådan kan
bli någonting, stannar icke bland rovorna.
Vid det fogden strök sin son över pannan,
gled lillfingret ned i en liten grop strax ovan
hårfästet. Fogden drog hastigt till sig handen
och gned den ofrivilligt mot klädet. Ett ärr,
tänkte han, det har jag inte sett förut. Var har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
