Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132
KOMEDIER I BERGSLAGEN
de överens om att vaka halva natten var. Och
där som den vakande hörde Gudmors stabbande
steg på gården, skulle han genast väcka den
andre. Så kunde de antingen samfällt värja sig
eller samfällt följa. Härav kom sömnlöshet och
ett eländigt tillstånd. Ty alltid hördes något ljud,
som kunde varsla om Gudmor: än vände sig far
i sömnen, än dråsade snön av taket än var det
blott eget eller brors hjärta, som klappade
hörbart, jagat av feber och rädsla. Detta förtröt
Aron, som väcktes av gossarnas viskningar. Han
tillsade mor, att bädda dem på löftet.
Jan och Erik hade det illa på löftet. De lovade
att icke släppa varandra, utan tydde sig hårt
tillsamman. En natt begynte Erik ropa, att nu var
hon kommen. Han hörde henne klänga på
stegen. Jan skulle kalla på mor, det fortaste han
kunde. Men Jan ville vänta och se, så att han
icke väckte mor i onödan. Han for omkring sig
med händerna för att känna Gudmors styva
kjortel. Ingenting kände han.
"Det har du hört i sömne," sade han till
Erik. "Låt oss nu sova, för jag är illa trötter."
Erik svarade icke. Jan tog ett fast tag i
broderns händer, och efter en stund somnade han.
När mor om morgonen stigit uppför stegen, fann
hon Erik död. Mor ville skilja dem åt, men Jan
höll väl fast och ropade i sömnen eller i yrsel:
"Jag släpper’n inte! Jag släpper’n inte!"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
