Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARON I RYGLINGE OCH DESS SÖNER 147
att hon där skulle få sitt rykte förspillt. Mor
Klara tyckte väl vara och gjorde honom till
viljes.
Det året blev för Jan Erse underligt och elakt.
Han visste litet sin vilja. På senhösten tog han
i med bruksdriften. Det hände, att han om
morgonen rustade sig för att vara borta en vecka.
Men halvvägs kommen vände han tvärt och var
hemma efter ett par timmars frånvaro. Han led
av tyngd i huvudet. Om natten fick han ibland
den föreställningen, att den stora gruvkettingen
hakat sig fast i nacken och drog honom än hit
än dit allt eftersom vindspelet gick. Tidtals fick
han väl lugn, helst då han hade arbete i skogen
eller på fältet. Men i gruvmörkret blevo bilderna
så tydliga, att han icke härdade ut. Då drog
kettingen och han tyckte sig fara liksom
baklänges, släpad genom skogarna, tills han slutligen
föll i alrasket nedom Ryglinge.
Där blev han liggande i timmar för att se, om
bruksherrn hade sin väg åt det hållet. Han höll
sig dold också därför att drängarna icke måtte
se, hur ömkligt han for som en flöjel. Häri hade
han ingen framgång.
Då legoåret led mot sitt slut, frågade mor
Klara, hur hon borde göra med flickan. Tiderna
voro dåliga, och hon kunde kanske reda sig den
hjälpen förutan. Men hon såg nog, att flickan
gärna ville stanna.
Jan stod vid härden. När mor Klara sade,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
