Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JÖRGEN SIEDELS BREV
173
fjol. Han tänker på Gunhild, han tänker på
Monica. Han minns, hur han — en liten pys —
satt i ärtåkern och frågade mor om alla ärtor
hette Jörgen Siedel. Eftersom de voro varann
så lika.
Det är varmt, tyst och stilla. Från stugan
hörs ingenting. Han lägger sig ned, han kan gott
ligga här hela natten, ifall far skulle dröja. Han
lägger händerna under huvudet och ser upp mot
stugan.
Då blir han varse, att flickan ännu står på
förstubron. Han kan se henne mot den vita
dörrposten. Och plötsligt börjar hans hjärta hamra
tungt, hårt, obevekligt. Han reser sig långsamt
och tar några steg. Benen skälva. Han tror, att
han kan falla, han skulle vilja ha en käpp. Som
en gammal gubbe känner han längtan efter ett
stöd.
Äntligen står han bredvid henne. De börja
tala med varandra. Han vet icke fullt, vad det
är han säger. Hon berättar, att Jan Erse skrivit
under och att de dricka på nytt inne i storstugan.
"Varför gråter du?" frågar han. "Är det
inte en lycka för Jan Erse? Vet du inte, att
Jörgen Siedel är den störste bruksherrn i
Bergslagen? Du må tro, att det blir liv och rörelse
och pengar massvis, där han går fram."
"Och kalhuggna backar," fortsätter hon,
"och tömda gruvor. Och uppsupna pengar. Och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
