Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JÖRGEN SIEDELS BREV
187
festen på Klockeberga? Minns inte Monica att
jag red hit för att fria?"
Då brast hon i skratt.
"Till Gunhild, Jörgen! Till Gunhild Lilja,
minns du inte det? Nej, nu må jag säga! Det
minns han inte."
Det var första gången, som minnet så
fullständigt svek Jörgen Siedel i en viktig
angelägenhet. Monica förstod icke, varför han med ens
blev tyst, eller varför han bleknade. Han borde
ju ha skrattat, han borde ha skämts och rodnat
och slagit bort alltsamman. När de skildes åt,
gav hon, oombedd, sitt löfte.
"Kan jag hjälpa med så litet," log hon, "så
nog kan jag gifta mig med Jörgen. Bevars! Det
är inte med mig som med Gunhild. Jag
använder icke evighetsbläck. Så nog kan jag gifta
mig." -
Och de gifte sig, och Jörgen fick den hjälp,
han behövde.
Men från den dagen och från den punkten
började Jörgen Siedel glida utför. Helt sakta till
en början, som naturligt var. Han förstod det
själv, att det i begynnelsen skulle gå helt sakta
för att snart öka farten.
Efter middagen tog han Monica under armen,
och de gingo ned mot sjön, eller ännu oftare gingo
de av och an i trädgården, som ligger utmed
vägen. Han tyckte om att möta de vägfarande,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
