Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•28
nat, obarmhärtigt och tyst. Rara blundat och
icke hört ett sinul. Och gossen hade icke väckt
honom, varit alldeles tyst, icke rört sig. Men
hans runda ögon hade spejat efter hvarje
lifstec-ken, icke släppt den sjuke en sekund. Ända till
dess gumman nyss börjat röra på sig; då måste
han se på henne.
I detsamma vaknade Lostman. Ragnar spratt
till; nu skulle han få berätta.
»Vill han ha vatten?» frågade han
inledningsvis.
Ragnar sprang efter vatten och hällde i den
sjuke, som icke kunde svälja hälften.
»Å hosta inte; snälla Lostman!
Hör ban på nu?»
Lostman hörde, och Ragnar började:
»Jo, det är 0111 blommorna. Det var en man,
som gick i skogen. Men det var inte pappa, för
det frågade jag. Utan det var en, som var
alldeles ung. Fast han var nog äldre än jag —»,
tillade han betänksamt och med en viss
blygsamhet.
»Han var äldre förstås, och så gick han i
skogen. Med en yxa för att fälla träd. Och han
gick så långt, långt in i skogen där det inte fanns
några människor. Där finns bara träd och
mycket annat sånt där. Och när ban kommit riktigt
in i det, så började han hugga. För det tyckte
han var roligt, och så ville han ha ved. För det
var kallt.»
Den sjuke snackade; han tyckte, ban såg is
någonstans. Och han ville så gärna ha en liten
liten bit på tungan.
»Hvad är det, han vill?» frågade Ragnar
otåligt. Men gubben fick icke fram ordet och
lät saken förfalla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
