Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44
förstod ingenting. Hon kunde icke vånda ögonen
från de underliga, underliga rörelserna.
»Sven, ta honom! Så bär vi in honom i
sofrummet. Det går inte an, att han stannar här.
— Var snäll nu, Ragnar!»
Så blef han buren därifrån, det lilla
människobarnet, som ovillkorligen skulle ge blommor åt
den, som inga blommor ville lia. Godvilligt
öfvergaf han icke sin post; och han skrek in i det sista.
Nu gäller det att få Ingrid härifrån, tänkte
Sven. Nu gäller det. Frida hade stannat hos
Ragnar.
»Ingrid, hva tjänar det här till. —»
Han tog henne i armen, men hon strök bort
hans hand.
»Låt vara! — Han är lugnare nu.»
»Ja låt oss gå då!»
»Nej, låt bli. Jag vill stanna här. lian har
ju ingen, som ser om sig.»
»Kära nu behöfver han inte.» —
»Jo.»
Hon närmade sig bädden, dröjande på hvarje
steg. Så stannade hon. Den sjuke låg stilla,
endast rörelserna i högra armen upprepades; men
svagare.
Ingrid strök med handen mot kjolen, som
om hon redan känt svetten klibba. Sen lutade
hon sig fram och gaf en smekning en lätt liten
strykning.
Som att släppa lös en hoppressad fjäder!
Han spratt upp ur sängen lik en elak gubbe ur
en troll-låda. Han hade väl icke känt
smekningen; men lian kände krampen, som började.
Han spratt upp som en elak trollgubbe, hans
ögon voro målade i grönt och rödt, hans mun
slog upp och igen med smällar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
