Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VI.
Niir Bengt gick öfver fördämningen, märkte
lian, hur den vidgat sig, den smala ränna, som
under åratal gett tillräckligt utlopp för det vatten,
som ej föll i den stora forsen. Jag hackade inte
så dåligt, tänkte han. Jag är ganska stark.
För-rästen behöfdes det bara, att ytterstenarna kom
bort; sen går det af sig själf.
»Sen går det af sig själf», upprepade han
högt,
Han kom ut på ängen; den stora forsen röt
och dånade framför honom, öfverröstande det lilla
vattnets rasslande bubblande stämma. Det var
så skönt här ute på ängen; det var så stort och
vidt och bredt, det var så tomt, det var så svalt.
Svalt i hjärnan. Han föll på knä, tog dagg af
gräset och beströk sitt ansikte. Den som alltid
hade dagg öfver ansiktet, Den, som alltid hade
svala droppar på ögonlocken. Den, som alltid hade
dån, vattnets dån i sina öron. Då sluppe man
tänka.
Ja, tänka. Nu skulle ban tänka, nu skulle
han göra reda för sig, lägga allting klart och
tydligt framför sig. Hvarför hade han gått sin väg?
Hvarför hade ban gått ut i natten? För att leta
reda på en bortsprungen gumma? Nej. För att
ban var galen? För att han var galon i en flicka,
i sin flicka, i sitt eget barn. Hon var ju hans
fosterdotter; han hade sett henne, då hon var
liten, då hon sprang omkring naken och lekte
med sina späda, blanka lemmar. Han hade sett
henne, som man ser en vacker blomma, en hvit
dufva.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
