Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
märkt någonting? Förut? Hade det varit
någonting förut?
»Hva kallade han dig? Svara, hör du!»
»Jag går i forsen.»
Det kom så barnsligt; hon lät så säker pä
att bli motsagd; så bortskämdt säker. Han
skrattade till. Förändringen i hennes ton gjorde
honom godt. Ilon behöfde hjälp och hon kunde
hjälpas. Nu fick ban det klart för sig, och
därmed förföll allt annat. Allt annat.
»Du går inte i forsen, liten», sade han. »Du
följer med mig hem. Lotsman kommer med
säkerhet att inte säga dig något; då jag gick
hemifrån, var det nästan slut med honom.
Och Frida kommer icke heller att säga något,»
»Jo Frida! Jo Frida!»
»Nej, min vän. Jag har talt med henne.
Och hon kommer icke att säga ett ondt ord. Du
får vara hemma nu så länge, tills vi kan hinna.» —
»Och Sven då?» —
Bengt knäppte händerna kring nacken. Han
var rädd för sig själf. Han kände, att ban skulle,
kunnat slå henne. Grenen, som han slängt
därborta i skogen, den skulle han kunnat ta med
båda händer och piskat henne. —
»Jag antar, att Sven är där nere; redan.»
»Då går jag inte dit.»
Hvad? Hvarför ville hon inte gå hem? För
att Sven var där? Ville hon inte gå dit, därför
att Sven var där?
»Men barn.» —
»Jag gör det inte, hör du!»
Han kastade sig baklänges, kastade sig som
en ostyrig pojke. Björken sänkte sina rika
löf-klasar, lät dem vaja, lät dem dallra, lät dem susa,
som på lek. Nattens mörker, sommarnattens blida
Blå Blommor. 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
