Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
103
När du var liten, dansade du naken i solen och
lekte ined dina bleka, späda lemmar. Det gör
du inte nu. Nu går du ut om nätterna. Nu är
du en dålig kvinna.
Nu är du min.
»O, så blek du är. Det vill jag inte. Säg,
om jag kysser dig, blir du röd och het och
galen? Nej, nej, det hjälper inte, Jag är starkare
än du. Jag är starkare än ni alla. Du kan iute
komma lös, det hjälper inte.
»Du ger mig liela lifvet. Hela morgonen.
Jag känner din andedräkt. Nu är du het. Du är
som en lefvande, lefvande.
»Du är min.
Skrik inte! Jag siar, om du skriker.
Du är —»
Han fick ett slag vid tinningen och ett,
dånande, i nacken. Jämnvikten förlorade han,
famlade och föll. Han försökte resa sig, men
träffades af någonting hårdt i sidan och i magen.
Och föll framstupa. Han låg med armarna
korsade inunder sig, med pannan prässad mot de
stickande barren. Slagen hörde lian, kände dem
icke. Han hade icke en tanke på att göra
motstånd eller att fly. Han visste icke, hvad som
skedde. Så fick han ett slag i nacken, som fyllde
hans öron med ett envist surr och med någonting
mjukt och varmt som bomull.
Plötsligt skymtade lian någonting svagt rödt
och slog upp ögonen. Om det var han själf, som
vändt sig på ryggen, eller någon annan, som
vältrat honom, visste han icke. Oredigt och
förvrängt tyckte han sig se ett ansikte tätt intill
sig. Och hörde någon gråta. .To, det var Ingrid,
som grät,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
