Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
114
»Ni låter så snäf. Hur var det. Ska jag
säga, hur det var? Det var ohyggligt.
Jag hade inte sett honom allt sen den
dagen; på två år, förstår ni. När jag då kom för
att hämta honom, ville han inte hälsa på mig.
Han låtsades inte se mig. Och då jag räckte
fram handen, tog han den inte. Han kröp ihop
som en hund. Han skämdes som en slagen hund
inför mig. Min egen far.
Det var ohyggligt, det var det.»
Vagnsdörren öppnades ocli rasslet af
snurrande hjul och skakande kedjor dånade in.
Konduktören koin för att tända taklyktan; tände och
begärde biljetterna och granskade.
»Herrarna ska stiga af vid station efter
nästa.»
Den lille bockade sig tyst och allvarligt;
Bengt nickade. Dörren släppte in nytt rassel och
en kall, rökig vindpust.
»Det blir frost till natten», sade den lille.
»Nå?»
»Han lefde blott några månader efter detta,
lian kom ut på hösten och dog strax på nyåret.
Men det var en pina från början till slut. Jag
tänkte göra någonting ondt själf, för att ban inte
skulle behöfva skämmas längre — inför mig. Men
så hade jag ju mor. Och så dog lian.
Men att jag inte sa någonting! Jag
hat-inte svårt för att uttrycka mig. Jag borde ha
sagt någonting — någonting — Nej det var
omöjligt; jag fick inte fram ett ord. Och där satt
han. — Trodde att jag föraktade honom.»
»Hva skulle ni ha sagt?»
»Hva skulle jag ha sagt —» upprepade
den lille.
Tåget pep och saktade farten. Skaror af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
