Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116
»Hvilka?»
»Människorna!»
Javisst. — Det tycks glädja er.»
»Nä, nä, nä, nä, nej! Hur kan ni tro? Men
det gör de. Bryts. Det har jag sett. Och det
är ohyggligt.»
Bengt reste sig och började ordna sina saker
på hyllan. Den lille mannen tröttade honom.
Och gubben borta i hörnet oroade. Ansiktet
kunde hau ju icke se: men den tungt framàtböjda
kroppen ocli handen, som oupphörligen lyftes och
sysslade ocli krafsade vid mun, det tyckte han sig
känna igen.
»Ska jag hjälpa er?»
»Behöfs inte.» Han gick bort till det
motsatta fönstret, vände sig långsamt för att få tid
att granska gubben. Och återvände till sin förra
plats.
»Har jag inte rätt?» frågade den lille skyggt.
»Rätt; i hvadå?»
»Att — jo att —»
»Att det är ohyggligt? Att folk bryts? Nej,
det är. som det ska vara. Allting skall dö. Alltså
äfven människorna. —»
»Ja, ja, ja! Att de dö, det har jag
ingenting emot, Det vill säga, jag menar, det är som
det ska. Som ni säger. —»
»Nå, hva menar ni då? Att somliga dö i
förtid? Det tycker jag, är likgiltigt, jag. Och
allra likgiltigast för dem själfva.»
Den lille gjorde en förtviflad åtbörd.
»Ja, men ni vill ju inte förstå mig!»
Och hemlighetsfullt:
»Det ohyergliga år, att de inte dö.»
»Såå?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
