Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
123
så förskräckligt mycket, så hau är nog lite
öfveransträngda —»
»Nåja, men han har matlust i alla fall»,
skrattade Bengt.
».Ta», log hon. »Det har han.»
»Det är hufvudsaken. Minns du, så jag
kunde äta förr! Det går ju inte lika bra nu, förstås.
’Nå hur reder ni er?»
»Jo det går ihop. Tack vare hjälpen, förstås.
Jag har ju bara de femhundra och så Ragnar
femtonhundra. Så det blefve nog knappt om inte
Bengt hjälpte.»
Hon tvekade. Och sade långsamt.
»Tack snälla Bengt. Och tack för tiden
förut. Allt, det vi fick.
»Sven visste det aldrig», tillade hon hastigt.
Han öppnade försiktigt luckorna och smällde
med fingrarna.
»De var varma, de där svartingarna.
»Det är jag, sora ska tacka dig, att du har
tagit hand om gossen.»
»A! Vi var ju ensamma båda.»
Hon snubblade öfver orden och rodnade.
Hennes rodnad var hastig och svag; den lyste
genom hvitt. Den var svagare nu än förr.
»Hva du har lätt för att rodna.»
Hau lick en skarp blick, som hau icke kände
igen. Ensam satt han framför brasan och
längtade efter värmen och ensamheten i sitt eget rum,
där han suttit kväll efter kväll, långa, långa
kvällar, och längtat efter detta.
»Det är ändå skönt med värme», sade han
och sträckte ut beuen.
»Är det Ragnar?»
»Ja. — Nej gå inte ut till honom! Han vill
aldrig visa sig, när ban kommer från verkstan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
