Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148
»Såå. — Nå det gör detsamma. Men säg
mig en sak. Är det — var det för min skull,
du talade emot honom?»
Gubben ref sig i liufvut.
»Sånt evinnerligt frågande! Men jag ska väl
säga, som sanningen är. Och den är som så.
Att när man inte känner till en uug person, utan
endast vet, att hans far råkat illa ut, så just som
drar man sig lite för att ge honom ett så stort
förtroende. Ja. Det är sanning det. Och det
sa jag. — Hvem som sen sladdrat om det», tillade
ban med en ilsken sidoblick på predikanten.
»Såå. — Ja då vet jag hvad jag vill veta.
Adjö då, länsman.»
Den lille hade suttit i väntan. Nu sjönk han
ihop; han drog upp näsduken och torkade pannan
och läpparna.
»Jaså han kommer inte med», sade han trött
och långdraget. Han visste tydligen icke, att
hau hade sagt det högt; han reste sig och rynkade
sitt ansikte till ett vänligt och öfvertalande leende.
»A kära vän, visst kommer ni väl med? Gör
ni inte? Så tråkigt! Men vår unga vän? Han
kommer? Naturligtvis!»
»Visst kommer han», brummade länsman.
»Adjö Ingrid. Tack ska hon lia.»
Ragnar grep länsman i armen.
»Länsman! Hvarför får jag inte bli
kassaförvaltare?»
»Det var ett — ett märkvärdigt frågande!
Hörde han inte hva jag sa åt far?»
»Ni sa, att ni inte känner mig. Det är inte
sant. Ni känner mig. Ni vet livad jag gjorde
för flickan. För Anna. Ni vet, att jag utsatte
mig själf för fara, när det gällde att rädda henne.
Ja ni vet äfven att jag blef sjuk af den sinnes-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
