Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
163
kvällen hade kommit; braskvällen med värme
och sofvande tankar och sömn.
Bengt sträckte sig efter gardinsnörets tofs,
som satt högt. Men han var trött; handen
stannade, tryckt mot rutan, och ban lutade hufvudet
mot armen.
Därute föll snön på nytt. Stora hvita flingor
irrade i luften; tågade i långa, högtidliga svängar,
rörde sig tungt och rörde sig i lek, dansade
vackert. Vackert och meningslöst. Stora, hvita,
tysta flingor.
Och han tyckte, att flingorna föllo öfver
honom. Han kände deras köld och tyngden, som
ökades omärkligt.
Kanske jag dör nu, tänkte han.
Det gamla leendet ryckte i hans mungipor.
Kanske jag dör. Min gosses gråt var det sista. —
Han log mot den vackra, kalla, tysta snön.
Såg flingorna falla, såg flingorna falla.
Och drömde om döden. —
Som är så olik alla drömmar.
VII.
Detta var sista gången, far och son träffades.
Vid sitt frånfälle efterlämnade Bengt en
penningsumma, tillräckligt stor för att täcka utgifterna
under ett år. Ragnar kunde icke arbeta. Och
när året var tilländalupet behöfde han icke heller.
Ingrid måste söka plats och måste flytta från
staden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
