Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22
»Säg mig nu, Louis», började hon, »hade du lovat Sussi
att inte gå på klubben?»
Louis undvek Julias blick då han svarade:
»Ja! Men hon hade lovat att inte förpesta vårt hem med
sina eviga scener. Senast i morse ställde hon till ett
fasligt uppträde med mamma! Jag stod vid dörren och
lyssnade, för det gällde mig som vanligt.»
»Tycker du det är värdigt en gentleman att lyssna?»
Louis blev desperat:
»Jag är ingen gentleman! Jag är en degenererad individ
och när jag vill veta något, så lyssnar jag!»
Det är ett egendomligt drag hos vissa svaga naturer att
vilja göra sig sämre än de verkligen äro. De skylla på ödet
som skapat dem sådana. Och ju värre de kunna svärta
sig själva, ju större skuld får ödet. Det är ett sätt att
leka kurragömma med sin egen svaghet för att slippa se
den. Och för att slippa skämmas över den. Julia hann
göra denna reflexion innan hon lyfte upp sitt nedböjda
huvud och såg rakt framför sig över hallen. Hon satt så
att hon hade fri utsikt över ett hörn av salongen. Och i
detta höra befann sig just nu Kurt och Katja.
För att komma ifrån sitt dåliga humör hade Kurt tagit
fram en flaska likör och några glas. Och Katja ansåg det
som sin plikt att stanna och försöka pigga upp Kurt,
eftersom Ludvig sprang efter Sussi. De stodo nu med var sitt
likörglas och skålade och småpratade och — varför inte
säga det rent ut — kurtiserade en smula, fast inte mycket.
Det var i alla fall tillräckligt för att Julia på kistan skulle
få något annat att tänka på än Louis’ spelskuld. Hon
knuffade på Louis och pekade in mot salongen:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
