Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60
kom hit upp därför att de sista dagarnas händelser i
Stockholm –» Han avbröt sig tvärt och vände sig till Louis:
»–ja, apropos, du lär ha betalt din spelskuld.»
Louis såg tacksamt på Kurt. Så räckte han impulsivt
fram sin hand:
»Jaa. Och tack för hjälpen, Kurt. Jag svär att jag
aldrig ska ta i ett kort mera!»
Kurt såg både häpen och oförstående ut.
Men Julia var inte oförstående, hon. Hon greps
närmast av en slags panik. Hon bytte en rad snabba blickar
med Ludvig, som gömde sig bakom en pelare. Under
tiden hann Kurt säga:
»Varför tackar du mig?»
Nu var det Louis’ tur att se oförstående ut. Men Julia
kom emellan. I nervösa hopp fram och tillbaka mellan sin
stol, pelaren och skidåkarstatyn uttryckte hon sin innerliga
mening om det sagda:
»Kurt, låt honom tacka! Vad gör det ? Du behöver för
resten inte tacka, Louis? Vad tackar du för? Det är väl
ingenting att tacka för! — Vad var det nu Kurt ville säga
oss! Husch, vad här är varmt–»
Hon fick fram sin puderask och pudrade sig så att
pud-ret stod som ett moln kring hennes ansikte. Kurt och
Louis blevo båda ganska konsternerade. Visserligen voro
de vana vid Julias impulsiva, för att inte säga obehärskade
uppträdande, men nu förstodo de inte alls vad meningen
var. Om inte Ludvig i rätta ögonblicket givit Louis ett
stumt tecken att hålla käft, så hade han antagligen gått
vidare i frågan. Som det nu var förstod han att något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
