Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
96
»Ska vi slå vad», föreslog hon. »Jag ger er tolv timmar
att böta Sussi. Sen försöker jag! Vinner ni, donerar jag tio
friplatser till ert sanatorium!»
»Och om jag förlorar?»
»Ska ni träda i min tjänst.»
Hans röst var bräddad av hån och förakt.
»Som livmedicus?»
»Nej, som äkta man. Hennes röst var mjuk och lätt
beslöjad som en snärjande morrondimma.
Inte ett drag förändrades i doktorns ansikte. Men de
fixerade varandra några sekunder och striden stod het mellan
dem. Så sade han:
»De tio friplatserna är lockande för en sådan fattiglapp
som jag. Vi kan ju återkomma till saken senare. So long,
miss Johnston!»
Och därmed gick han tillbaka in till sin sovande patient.
Sedan han konstaterat att hon verkligen sov, ställde han
undan lampan och lämnade tyst på tå rummet. Korridoren
var tom. Mary hade gått sin väg. Ingen tänkte på att
underrätta släktingarna i väntrummet om att de inte kunde
få hälsa på just nu. Därför väntade de alltjämt. Louis hade
dessutom ansträngt sig för att hålla Julia borta från
sjukrummet.
Men Julias tålamod hade nått bristningsgränsen:
»Hon ska få gå in, men jag ska stanna utanför», klagade
hon gråtfärdig. »Hon får göra vad hon vill därför att hon
är rik och fräck: Och på detta vidunder begär Kurt att
jag ska slösa min älskvärdhet. Och varför? Jo, därför att
Svea verken behövde hennes pengar!»
Hon drog av sin mjuka filthatt och slängde den på bordet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
