Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Hur mår ni hemma, kära barn?
Och Helge fattade hennes hand med en
inre rysning. Den var knotig och brosktorr och
kall som fågelfötter, blått skinn i veck öfver
ben och knogar. De två vigselringarna åkte
upp och ned som på en blyertspenna. Och så
handsken — det var ju en insvept
mumiehand. Hon var alltid så snäll, mormor, och
hon hade varit mycket vacker, men för Helge
var hon redan mer död än lefvande. Han
hade aldrig sett henne annat än i denna stora
bandmössa, i turkisk sjal och i halfhandskar.
Hade hon hår? Eller hvad färg hade det
haft en gång? Hon såg icke, hörde icke,
kunde knappt tala. Alla tänder voro borta
och sedan käkgommarna mötts och haka och
näsa fått nötknäpparform, hängde kinderna
som torkad frukt. Det var alltid obehagliga
ögonblick under hälsningarna och frågorna.
Den gamla höll kvar hans hand, tryckte den.
Han måste böja sig intill det turbanliknande
hufvudet och skrika fram svaren. Då kände
han en lukt som från en afliden — som af
gammalt vax. Och till sist kysste hon honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
