Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vaknar han och skuggar med armen mot solen, som lyser honom i ögonen. Han
sträcker sig behagligt på bockfällen, som han bredt ut öfver sin vinsäck. Hvart
ha hans följeslagare tagit vägen? Hör han icke på afstånd ljudet af cymbaler
och flöjter ?
Sergel har tagit upp ett problem, som sysselsatte de gamle, nämligen:
rörelsen i hvilan. Den förste, som löste det i fråga om stående figurer, var
Polyklet, i Doryphoros och Diadumenos, bägge gestalter i hvila, men på
gränsen mellan tvenne rörelsemoment. Den sittande Hermes i brons i Neapel
visar hur uppgiften behandlades af den lysippiska skolan. I fråga om liggande
figurer finner man knappast ens i antiken ett mera talande exempel än Sergels
Faun. Den Barberiniske Faunen, denna stort sedda bild af ruset, är försjunken FiS- 49-
i slummer och kommer att så förblifva intill världens ända. De liggande
faunerna i Vatikanen och Neapel äro så beskänkta af drufvans safter, att de väl FlS- 5°-
kunna sprattla ännu med de slappnade lederna, men icke resa sig. Den dö-
ende galliern, denna högtragiska gestalt, är en passiv figur, som varit fylld af
kraft men snart kommer att sjunka samman. Vänd om principen, så ha vi
Sergels Faun. Här har hvilan varit fullkomlig, men redan har rörelsen begynt,
och den skall ökas i ett ständigt crescendo. Om man har lust att symbolisera,
kan man ju häri se motsatsen mellan den döende antiken och den vaknande
moderna konsten. Dock bör man akta sig för sådana liknelser, ty det kan
ligga större konstnärlig kraft i en döende figur än i en lefvande, och det är
en ren tillfällighet att jämförelsen i
detta fall slår in. Ty Sergels faun
betecknar verkligen begynnelsen till en
lång och ärorik utveckling, icke blott
för konstnären själf utan för hela
den stilriktning, hvilkens mest
bekanta banérförare, förutom Sergel,
äro Canova och Thorvaldsen.
Men här gäller det att besvara
den ofta debatterade frågan om
Faunens förhållande till antiken.
För detta ändamål böra vi
närmare betrakta konstverkets utveck-
50. Faun från Herculaneum.
Neapel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
