Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Striden Vollmar—Liebknecht.
Axel Danielsson kan lyckönska sig till att ingen
undantagslag gjort oss svenska socialister lika orubbligt
stränga mot verkliga eller förmenta utflykter på den
gällande partiåskådningens gränsmarker som våra tyska
bröder i denna hårda skola fostrats till. Ty hade hans
”bekännelse” sett dagen i det rike där Vorwärts är
centralorgan, så hade han säkerligen fått pröva på en
partikritik, mot vilken själva Ny Tids ampra rätlinjighet skulle
taga sig ut som milda västanfläktar.
Den nya Vollmar-fejd, som nu utbrutit, gjorde
onekligen från början på den opartiske utanför stående ett
intryck av att ha varit skäligen överflödig och ej fri
från bismak av den rent privatpersonliga gramsenhet,
som faktiskt länge rått mellan de båda kämpande. Man
erinrar sig hur det begynte.
Vollmar hade skrivit en artikel om Bismarcks och
Wilhelm II :s statssocialistiska ansatser och
socialdemokratins ställning härtill, vilken uppsats i fransk
översättning hamnade i ”Revue bleue”. Någon tysk tidskrift
bragte några veckor därpå en del utdrag och
sammandrag, bland vilka fanns en sats, som klingade mycket
sympatiskt mot statssocialismen. Liebknecht, vilken har
sin särskilda definition på statssocialism och gör denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
