- Project Runeberg -  Solivro. Prins af Aeretanien /
7

(1906) Author: Hjalmar Bergman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

7

hade gladt eller bedröfvat honom. Och de, som
påstodo sig veta det, förklarade samtidigt på det
bestämdaste, att de för ingen skulle förråda sin
kunskap. Hvari de handlade rätt; synnerligast som
jag tror, att de ingenting visste.

Hvad beträffar prins Solivros tidigaste
barndom, så har jag intet att därom berätta. Måhända
var den icke märkligare än andras. Fursten bådo
under denna tid ständiga fejder med de matretter,
ban jagat till skogarna, och prinsens vård var
anförtrodd åt kvinnor ocli män, hvilkas höga börd
gjorde utmärkta, men om hvilka jag i öfrigt
ingenting känner.

Jag kan såväl tänka mig den lille Solivro,
hvars ögon redan lia en vid och öppen blick; jag
kan så väl se honom, där ban springer med ett
litet djurs korta och smattrande steg genom de
långa och smala salarna, som höga fönster göra
förunderligt ljusa. Eller då ban försiktigt och
ständigt färdig till flykt smyger sig in i de dunkla
gemaken, där snidade och målade människor förvåna
honom med uttryck, som aldrig skifta.

Jag kan se honom med de pälsbrämade små
skorna nedbäddade i den mjuka och gungande
stolsitsen, med händerna gripande kring karmens
sculptur sträcka sig upp mot dessa bilder, där män
och kvinnor lida och njuta af kärlek, af ära, af
sorgens så olika smekningar. Och jag hör de
barnsliga orden, då ban berättar sig själf så fantastiska,
så oskyldiga, så oriktiga tolkningar af det lif, ban
icke förstår.

Och på de hvita, soliga gångarna, som vackra
och sällsynta blad sira med darrande skuggor, ser
jag honom smyga så lätt öfver sanden, att den
icke måtte förråda honom. Ocli jag ser hans tysta
och oemotståndliga glädje öfver det första äfven-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:03:07 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bhsolivro/0013.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free