Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
67
— Jag ger väl inte flickan till något vilddjur,
skulle jag tro. Om någon herde kommer och tar
henne, slår han henne fördärfvad. Jag känner till
sånt där. Och mig ger han ingenting. Ni skulle
inte slå henne mer än nödvändigt, ni.
Det glittrade för prinsens ögon. Han hade
icke orätt, gubben. Han var icke så vidrig och
elak. Flickan hade förolämpat honom, hade kallat
honom för en liten best, hade skrattat åt honom.
Och nu skulle han äga henne — och vara god mot
henne. Han darrade af en känsla, som ban fann
ganska vacker. Glädjen hindrade honom att svara.
Gubben missförstod denna tystnad; ban beslöt
att begagna sig af ännu skarpare medel.
— Jag förstår; ni finner mig usel. Jag vill
göra er ett annat förslag. Ni ger mig hälften eller
endast fjärdedelen af er kedja, och jag behåller
min dotter.
— Men — men — jag?
— Ni är en god och blyg ung man; ni gör
en helt liten uppoffring. Och jag, jag stackare
förblir en hederlig människa.
Solivro blef bestört öfver denna svängning,
som så plötsligt vände upp och ned på hans så
vackert ordnade planer; hans tankar flögo som
snöflingor i storm. Slutligen fann han en hållpunkt.
— Men flickan! — Ni sade ju själf —
Gubben smågrinade helt förnöjdt, men prinsen
hörde endast den kärfva tonen, då han svarade:
— Hela kedjan och ni får flickan. En
fjärdedel och jag shpper att sälja min dotter. Hvad
som sedan blir af henne, det vet endast Skaparen.
Solivro kände en fuktig kyla öfver hela sin
kropp; han skälfde och måste stödja sig med
händerna. Tankarna voro bortsopade; ban endast
väntade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
