Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
77
Tairavita sköt upp dörren och gick in i stugan.
— Nej verkligen! I detsamma gjorde hon ett
tecken åt Solivro. Prinsen gjorde en liten
bugning.
— Hör hit broder, haf förbarmande med oss.
Vi äro halfdöda af svält. Ge oss litet mat!
— Mat?
— Ja, mat.
— Hvarför inte? Hvarför skulle det vara
omöjligt. Om ni kan betala!
— Skratta icke! Du vet icke, hur illa det kan
gå. Jag ber icke gärna —
— Och jag ger icke gärna!
— Skratta icke! Det går dig illa.
— Ho, ho! Mig? Mig går det illa! Vänta min
kyckling! Vänta min sparf! Mig? Ho! Vänta mitt
lam!
Men prinsen hade icke lust att vänta. Hans
vrede försvann, då han såg Tairavita komma ur
stugan med en kruka, som tycktes väl fylld. Han
drog sig steg för steg baklänges, och föret, då
flickan kommit på tillräckligt afstånd, stannade han.
Den skäggige rusade fram för att gripa honom, och
de hade så när fallit omkull båda.
— Aj, din lille onde! Du känner knepen. Men
jag är dig för slug. Nu har jag dig, och jag vet
inte, hvarför jag skulle släppa dig med lifvet.
Sådana där kycklingar finns det godt om.
Prinsen svarade belt saktmodigt:
— Du har klumpfot, det —
— Hvad nu då? Har jag klumpfot? Ocli ban
måste skjuta gossen ett stycke ifrån sig för att
kunna se sina fötter.
— Det har du, och det är illa nog. Jag vet
icke, hur du ska kunna hinna flickan, som springer
därborta med din kruka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
