Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
EN FRIDSAM LYCKA BEREDES DE VANDRANDE
BARNEN.
Regnet sköljde sot och dam från deras
ansikten. Men i stället fyllde det deras kläder med
grått vatten, och i håret fastnade hela klumparaflera.
Kölden väckte Tairavita; hon satte sig upp
och böljade stryka vatten och lera ur sitt hår.
Hennes händer voro tjocka och okänsliga, hon
kunde knappt röra fingrarna. Solivro låg på ryggen
med knäna uppdragna och med fötterna nästan
begrafna i smutsen. Hon tog dem och torkade
dem så godt, hon kunde, med sin klädnad; sen
började hon gnida dem mellan händerna.
Prinsen rörde sig oroligt och vaknade; hennes händer
kittlade och kom honom att skratta.
— Tairavita, du —
Men plötsligt blef ban allvarsam; ban drog
till sig fötterna och satte sig upp.
Flickan strök ned hans våta hår öfver ansiktet.
— Hu, Amante, hvad du stirrar styggt! Seså,
res på dig! Har du inte frusit tillräckligt? Jag vill
inte frysa mer jag.
De reste sig med stor svårighet; stödjande
hvarandra gingo de långsamt fram öfver ängarna.
Nere i en sänka stod en dunge frodiga träd, som
lofvade vatten, och hit styrde de kosan. Röken
satt dem ännu i halsen.
Tairavita pratade.
— Så du ser ut, Amante! Du skulle tappa
hvart enda klädstycke, om inte leran hade smetat
hop dem. Jag vet sannerligen icke, hvad som är
du, och livad som är lera. Det är väl, att du inte
är Bräkebä, honom skulle jag aldrig få ren igen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
