Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
91
Men de hade icke gått många steg, förrän hon
ropade dem.
— Hör! Det är väl sanning, att ni inte sett
någon höna med grå tofsar kring bena? Bedra inte
en gammal kvinna, det säger jag er!
Innan de ännu hunnit svara, fortsatte hon:
— Nå, det är bra, jag tror er. Då slipper jag
att leta, därifrån ni kom. Ge er i väg, hör ni!
Jag kommer efter.
Och hon vadade plaskande öfver den vattniga
ängen.
Gossen och flickan kommo till stugan, som
mycket riktigt hvarken var så stor eller så üten.
Äfven funno de kistan med kläderna, och de kände
det som den största lycka att få byta ut de kalla
och klibbiga dräkterna mot tona och varma. Prinsen
satte sig vid härden; den goda värmen var nära att
söfva honom. Tairavita tog honom i armen ocli
skakade.
— Amante! Du får inte somna ännu. Jag
ska skaffa dig något att äta. Är du inte hungrig?
Han skakade på hufvudet.
— Jovisst. Men jag vill icke stjäla längre.
Här är skönt; kom och sätt dig hos mig.
Hon gjorde en förvånad och litet snopen min,
men lydde och satte sig hos honom. Och de
somnade båda.
Gumman stod och rörde till välling; hon nickade
allvarligt och betydelsefullt.
— Det hade skett, som jag tänkte, sade lion;
— men då hon icke kunde märka någon förståelse
i deras yrvakna ögon, tillade hon med en suck:
— Räfven hade tagit henne.
Nu förstod Solivro, och ban skakade deltagande
på hufvudet. Tairavita började helt beskäftigt hjälpa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
